Apostlagärningarna 3

Petrus och Johannes var på väg upp till templet för att be. Det var ingen ny religion som hade bildats omkring Jesus. Allt som hade skett var bara uppfyllelsen av det som profeterna hade talat om. Det var alltså självklart för apostlarna att förbli vid den ordning som fött och format dem. Det nya var en förlängning av det gamla.

Den judiska bönetraditionen omfattade tre dagliga bönetider; vid tredje, sjätte och nionde timmen, eller som vi skulle säga – klockan nio på morgonen, tolv mitt på dagen och tre på eftermiddagen. Apostlarna var alltså sin vana trogen på väg till tempelbönen, då det händer något som inte hände varje eftermiddag. Plötsligt inger Anden Petrus, att säga något till en man som sitter vid tempelporten och tigger.

Mannen var lam sedan födseln. Han sattes vid tempelporten, inte på tempelområdet. Där fick han inte vara. För oss låter det obegripligt, men enligt de judiska helighetslagarna skulle inget ofullkomligt få finnas där, då man tänkte att templet skulle vara en avbild av det himmelska. (Läs gärna 3 Mos 21:16-24) Egentligen gällde lagen bara prästerna, men traditionen hade utvidgats till att gälla alla inom det judiska folket. Här fick heller inte några hedningar vara. Därför fanns han vid porten.

När mannen ber om en allmosa, fäster Petrus och Johannes blicken på mannen och Petrus säger: Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå! Och miraklet sker! Petrus tar honom i handen och mannen ställer sig upp, fullständigt botad. Petrus säger senare i vers 16, att det är genom tron på Jesu namn som mannen är frisk. Petrus är medveten om att han inte har någon del i miraklet. De har bara varit redskap för det genom att vara lydiga mot den helige Andes röst.

Gud är miraklernas Gud. Genom detta mirakel visar också Gud sin närvaro mitt ibland dem. Dessutom fick nu mannen tillträde till templet. Det är säkert också en av anledningarna till att han hoppar och prisar Gud som han gör. Han har ju aldrig varit därinne förut. På så sätt är berättelsen också en stark uppmuntran till oss alla. I och genom Jesus, får vi tillträde till levande Gud och till gemenskap med honom. Det ger oss anledning att jubla!

I Salomos pelarhall hade Jesus varit många gånger, och Petrus och Johannes hade varit där med honom. Nu var de där i Jesu ställe, och på samma sätt som människor hade samlats runt Jesus, samlades de nu runt lärjungarna. Då håller Petrus sitt andra tal av fem i Apostlagärningarna. Hans predikan i följer i mångt och mycket samma upplägg som pingstpredikan i kapitel 2: Han vänder sig till folket och adresserar dem, han hänvisar till Skriften och förklarar skriftordet, han basunerar ut kärnbudskapet (kerygmat) och allt mynnar ut i en appell till omvändelse.

Apostlagärningarna 2

”Vid en måltid med apostlarna befallde Jesus dem: Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört om mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”                          Apg. 1:4-5

”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”                        Apg. 1:8

Just innan himmelsfärden befaller Jesus apostlarna att vänta i Jerusalem på den helige Ande. Den helige Ande var förutsättningen för att de skulle kunna vara vittnen om Jesus och berätta vad de hade sett och hört, både i närområdet men också utöver hela världen.

Efter himmelsfärden samlades de i  Jerusalem, och efter tio dagar kom den helige Ande. Vi läser hur det gick till i inledningen av det andra kapitlet i Apostlagärningarna. Apostlagärningarnas andra kapitel är ett av de mest dramatiska och på samma gång ett av de viktigaste i hela Nya testamentet. Här skildras första dagen i en ny era.

Vid sidan av Påsken och Lövhyddohögtiden var Pingsten en av Israels tre stora högtider. Samtliga av dessa högtider lockade tusentals pilgrimer till Jerusalem. Pingsten var senvårens skördefest i Israel, och firades till minne av hur Gud gav dem Lagen på Sinai berg genom Mose. I Andra Moseboken beskrivs detta drama. Likheterna är slående när Lukas nu beskriver det som händer när Anden kommer.  Inga yttre föreskrifter skulle nu vägleda de kristna, utan Anden utgjuten i deras hjärtan.

Vi läser om ett dån starkt som en stormvind, om något som liknade eldstungor som satte sig på var och en av dem som väntade, och vi läser om tungotal. Tungotal är ett språkunder som upphäver språkförbistringen i och med Babels torn. Tungotal kan vara ord och språk som är kända för människor, men också språk som inte kan förstås. I det här fallet var det språk som människor förstod. Folk från olika områden med olika modersmål kunde nämligen höra sitt eget språk talas av lärjungarna. Och de talade om Guds väldiga gärningar!

De judar som bevittnade språkundret delade sig i två läger. Några lät sig förundras, medan andra tog skydd bakom sin skepsis. Hos dessa skeptiker fanns inga frågor utan endast spydiga kommentarer. De som ägde förmågan att förundras ville veta mer. Frågorna och förundran är ofta ett fönster som vetter mot Gud.

Nu tog Petrus till orda. Fylld med den helige Andes kraft började han tala till folket. Apostlagärningarna innehåller inte mindre än 24 tal eller predikningar. Fem av dem står Petrus för. Kärnbudskapet i alla dessa predikningar handlar om Jesu död och uppståndelse, och att Jesus fortsätter verka i och genom sin kropp, som är församlingen/kyrkan.

Budskapet träffade dem som lyssnade. Nu kunde de inte längre ha en åsikt om Jesus, de blev tvungna att ta ställning till Gud själv. Allt mynnar ut i en fråga: Bröder, vad ska vi göra? Petrus svarar att de ska omvända sig. Omvändelse innebär sinnesändring, ett nytt sätt att tänka och en ny färdriktning i livet – mot Gud. De som ville slå in på denna nya väg uppmanades att döpa sig i vatten, och ta emot den helige Ande som kraftkälla och Hjälpare i sina liv. Tre tusen lät denna Pingstdag döpa sig, och ansluta sig till de redan 120 som var med från början.

De avslutande sju verserna ger en inblick i den första församlingens liv och vad som kännetecknade den – som en slags sammanfattning av det kristna livet. Det handlar inte om verksamheter, utan det liv som kommer till uttryck där den helige Ande är Hjälparen!

Apostlagärningarna 1

I Apostlagärningarnas första kapitel förbereds Jesu lärjungar för en ny tid. Kapitel 1 beskriver de femtio dagarna mellan Påsk och Pingst – från Jesu uppståndelse till dess att den helige Ande kommer.

Först är Jesus med dem under fyrtio dagar (mellan uppståndelsen och himmelsfärden), och Han återupptar sin undervisning om Guds rike. Det är inget nytt budskap. Han upprepar bara det han har sagt till dem tidigare.

Och Han ger dem uppdraget att bli hans vittnen. De ska berätta om det som de har sett och hört. De ska berätta i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns, men de blir också tillsagda att inte lämna Jerusalem förrän de har fått den helige Ande. Utan den helige Ande förmår vi ingenting. Han är vår Hjälpare!

När Jesus har lämnat dem samlas de elva apostlarna och ytterligare lärjungar till Jesus, i ett rum i Jerusalem. Det verkar som att de blir fler och fler för varje dag, och vid ett tillfälle står det att de är etthundratjugo personer. De vet inte hur länge de ska vänta. Jesus hade bara sagt att den helige Ande skulle komma om ”några dagar”. Det visar sig bli tio dagar.

Deras väntan är inte passiv. De ägnar tiden till bön, och de tillsätter dessutom den vakanta platsen bland apostlarna, efter Judas Iskariot. Valet faller på Mattias. Det är både första och enda gången han omnämns i Bibeln.

För oss idag, är det ju annorlunda än för dessa lärjungar. Anden är här! Anden är tillgänglig för oss alla som tror, men samtidigt längtar vi många gånger efter att den helige Ande ska märkas mer påtagligt i vår gemenskap. Apostlagärningarna är en bok som beskriver hur den helige Ande leder och utför mäktiga saker genom de troende, och vi kan ibland sakna en del av det vi läser om i Apostlagärningarna. Kanske är det så att vi också tillsammans behöver förbereda våra hjärtan i bön, så vi förstår vilken gåva den helige Ande är till oss, och hur vi tar emot gåvan och låter den påverka vårt vardagliga liv, och livet i församlingen?

Den engelska översättningen har ett passande uttryck för det som skedde med lärjungarna i Jerusalem: ”De blev som ett enda ackord”. Det är en fin bild, tycker jag! Olika toner förenas till ett harmoniskt ackord, och i församlingen förenas olika personligheter till en harmonisk enhet med ett och samma mål – att nå så många som möjligt med det glada budskapet om Jesus.

Apostlagärningarna – en introduktion

Apostlagärningarna är Nya testamentets femte bok. Apostlagärningarna skrevs av Lukas – samma författare som till Lukas evangelium.

Apostlagärningarna beskriver de trettio första åren i den kristna församlingens liv, alltså de trettio första åren efter att Jesus återvände till himlen. Så här börjar Lukas… ”I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde…”

Lukas skriver till en person som heter Teofilus, och den förra skiften som Lukas talar om är Lukas evangelium. I Lukas evangelium berättar han om allt som Jesus gjorde och lärde, eller som det också kan översättas ”allt som Jesus började göra och lära”. Med andra ord handlar Apostlagärningarna om allt som Jesus fortsätter att göra och lära.

Ibland kan vi säga att Jesus har avslutat sitt verk i och med att han återvände till himlen, och att han nu han överlämnat uppdraget till oss. I själva verket är det Jesus som fortsätter att lära och göra, bara att han gör det på ett annat sätt – genom sina lärjungar.

När Jesus själv gick på jorden, gjorde han allt utifrån sin egen kropp. Orden utgick från hans mun. Han lade sina händer på de sjuka. Han tog upp barnen i sin famn och välsignade dem. Han vandrade vägen fram, från plats till plats, och kallade på människor med orden: Följ mig! Och Jesus fortsätter att göra samma sak  i vår tid, men nu genom församlingen som är hans kropp på jorden. Jesus fortsätter att frälsa, bota och kalla på människor att följa Honom. Vi som tror på honom får vara hans röst, hans händer och fötter. Vi har fått förtroendet att vara hans ambassadörer och hans företrädare. Jesus verkar i och genom oss. Vi kan inte frälsa. Vi kan inte bota. Vi kan inte åstadkomma något i vår egen kraft. Men Jesus kan, genom oss. Han har utrustat oss med sin helige Ande.

Egentligen kanske inte Apostlagärningarna är det bästa namnet på boken av flera skäl. För det första signalerar namnet att det är apostlarna som agerar, när det i själva verket är Jesus som fortsätter att verka. För det andra är det inte så mycket apostlarna i stort, utan mer Petrus och Paulus som är förgrundspersoner. Och för det tredje vore kanske det allra bästa namnet ”Den helige Andes gärningar”. Om någon kan anses vara huvudperson i boken är det den helige Ande.

Den helige Ande är vår Hjälpare. Vår bön är att den helige Ande ska tillåtas verka i och genom sin församling idag, så att många människor i vårt område får höra om Jesus och följa Honom.

Juni månad

Vi har haft en osedvanligt varm och solig junimånad det här året. Avslutningen innebar åter igen toppnoteringar i Målilla vad gäller temperatur. Nu återstår det att se om övergången till nästa månad, innebär en övergång också till annan väderlek.

Under juni månad brukar vi inte ha vanligt kyrkfika efter gudstjänsterna i församlingen. Istället tar vi med egen fikakorg och fortsätter gemenskapen efter gudstjänsten på någon annan plats. I år har vi varit vid Dieter & Heidis stuga i Rosenfors, vi har spelat boule på Målilla boulebana och vi har varit vid badplatsen vid Hesjön. Vid samma tillfälle passade ett tjugotal från församlingen på att vandra runt Hesjön. Det finns verkligen fin natur och smultronställen att upptäcka även på nära håll. Det är viktiga tillfällen för oss som församling, att få umgås och lära känna varandra mera.

I juni månad är det också alltid konferens på Nyhem utanför Mullsjö. Det är Pingströrelsens årliga konferens som går av stapeln före och under Midsommarhelgen. Flera av oss besökte konferensen, och fyra av våra nysvenska killar var med hela eller stora delar av konferensen. De varvade jobb med olika aktiviteter och kristna möten/gudstjänster. De kan berätta om hur mycket en sådan vecka betyder – både vad det gäller att möta Gud och att möta andra kristna. Vi är faktiskt väldigt många runt om i landet som tror på Jesus och vill följa honom. På Midsommardagen fick ytterligare ett gäng från vår församling följa med på en dagsutflykt med buss till Nyhem. Tack till Högsby Pingstförsamling, och tack till Kristina för möjligheten!

Sommar betyder också läger. Den sista veckan i månaden var det UV-Scoutläger utanför Värnamo. I år var det ett så kallat storläger med nästan 4 000 deltagare. Du kanske har noterat att lägret har uppmärksammats både i tidningar, radio och TV. Från Mörlunda var det ett glatt gäng som deltog även det här året. Det är så betydelsefullt för våra barn och ungdomar, att få komma iväg en vecka, och det är roligt för oss som församling att kunna erbjuda alla i UV-scout den möjligheten.

Själv har jag haft min första semestervecka, och vi har redan hunnit ta vår första tur med husvagnen. Det blir förhoppningsvis flera. Vill önska dig en fortsatt skön sommar. Även om verksamheten i församlingen går lite på sparlåga under juli månad, finns alltid möjligheten till umgänge med Gud genom bön och bibelläsning. Dessutom finns det bönesamlingar och gudstjänster att besöka både i vår församling och i kyrkor runt omkring, hela sommaren. Den här veckan – vecka 27 – rekommenderar jag spännande tältmöten i Sävsjö med bland andra Sebastian Stakset, Carl-Gustaf Severin och Hans Weichbrodt. Och den kommande veckan – vecka 28 – är det Smålandskonferens på Ralingsås, utanför Aneby.

Dop

Igår på gudstjänsten hade vi dop. En efter en steg de ner i vattnet, och samtidigt sjöng vi som man så ofta brukar vid dopförrättningar: ”Jag har beslutat att följa Jesus”. Det är fantastiskt att se människor med en nyvunnen tro, besluta sig för att följa Jesus och döpa sig.

Innan Jesus återvände till himlen, talade han till sina lärjungar och gav dem uppdraget som vi brukar kalla för ”missionsbefallningen”. Vi ska berätta för alla folk om Jesus som enda vägen till Gud. De som tror i sina hjärtan, de som säger JA till Jesus och vill följa honom –  ska vi döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är det kristna dopet!

Att bli döpt, innebär att förenas med Jesus Kristus. Vi sänks ner i dopgraven för att ”begrava” det gamla livet, för att sedan ”uppstå” till det nya livet i Jesus Kristus. (Rom 6:3-6) Tro och dop hör ihop. Dopet förutsätter tron, och tron förutsätter dopet. I Bibeln framstår denna ”kombination” som självklar. Människor som kommer till tro, låter döpa sig i vatten. ”Den som tror och blir döpt skall vara frälst.” Mark 16:16a

Dopet är egentligen en god illustration på den högtid som vi nu ska fira – PÅSKEN. Det handlar om kamp, om död och uppståndelse. Det finns en kamp om varje människa. Den kampen handlar ytterst sett om att våga släppa taget om sig själv, att ge upp herraväldet över sitt eget liv, och när beslutet är taget, begrava den ”gamle Adam” och uppstå till ett nytt liv där Jesus tillåts regera i och genom mig.

Till dig som just nu funderar över dopet, som har en tro på Jesus men som ändå tvekar över nästa steg –  läs gärna i Apostlagärningarna i Bibelns Nya testamente. Läs kapitel 2 om vad som händer på Pingstdagen i Jerusalem. Läs om den etiopiske hovmannen i kapitel 8. Läs om Saulus i kapitel 9. Läs om Cornelius i kapitel 10 och läs om fångvaktaren från Filippi i kapitel 16. Tro och dop hör ihop.

Om du har en tro på Jesus och en önskan att följa honom, men ännu inte är döpt i vatten, är du mer än välkommen att ta kontakt.

Som sagt… Nu firar vi snart Påsk – den största kristna högtiden. Under Påsken påminns vi om Jesu lidande och död, men framförallt om Hans seger över synden och över döden. Jesus uppstod på tredje dagen igen från de döda. HAN LEVER!

Mentorskap

I helgen som gick, hade församlingen besök av Hans Sundberg. Hans är mentor både för mig som pastor och för församlingen. En helg varje termin träffar Hans mig och Lise-Lotte, ledargruppen och hela församlingen. Där emellan har vi regelbunden kontakt.

Mentorskap handlar om att bygga en relation mellan en mentor och en adept, eller i vårt fall också en församling. En mentor är någon med erfarenhet och kunskap inom ett särskilt område och som genom sitt intresse för andra människor kan fungera som förebild och rådgivare. Som mentor kan det också handla om att vilja hjälpa en ny generation att utvecklas.

Idag förekommer många liknande begrepp. Det finns konsulter och coacher inom alla möjliga områden. Men mentorskap skiljer sig en hel del från exempelvis begreppet coaching.

• Mentorskap är relationsbaserat, medan coaching bygger mer på specifika mål, och en speciell fråga.
• Mentorskap är långsiktigt, medan coaching är kortsiktigt.
• Mentorskap handlar om utveckling, inte bara i nuet, utan även för framtiden. Coachning däremot handlar mer om prestation, och om att bli bättre inom ett specifikt område.
• Mentorskap kräver planering, medan coaching kan ges i stort sett närsomhelst och i vilket ämne som helst.

Hans Sundberg har funnits med i hela vår process, från att tanken om att starta ny församling väcktes till att det idag är en verklighet.  Och mentorskapet fortsätter. Vi är så tacksamma för vänskapen, för all uppmuntran och vägledning, och för att vi får ta del av erfarenheten från en person som tjänat som församlingspastor och ledare under så många år, som kombinerar gedigen teologisk kunskap med ett liv i den helige Ande, som har planterat åtskilliga församlingar utöver hela världen och som har ett brinnande missionsintresse.

Vi ser fram emot nästa besök. Allt gott!

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

This weekend, the congregation received a visit from Hans Sundberg. Hans acts as mentor both for me as a pastor and for the church. One weekend every term, Hans comes to meet me and Lise-Lotte, the leader group and the whole church – and we keep regularly in touch in the meantime.

Mentoring is about building a relationship between a mentor and a pupil, or in our case a whole church. A mentor is someone who has experience and knowledge in a particular area and due to his or her interest in other people, is able to act as role model and advisor. Being a mentor may also be about wanting to help a new generation to develop.

There are many similar concepts today. There are consultants and coaches in every area you can think of. But mentoring differs a lot from, for example, the idea of coaching.

• Mentoring is relationship-based, while coaching builds more on specific goals, and a special issue.
• Mentoring is long-term, while coaching is short-term.
• Mentoring is about developing, not just for the time being, but also for the future. Coaching, on the other hand, is more about performance, and about improving within a specific area.
• Mentoring takes planning, while coaching can be given virtually wherever, whenever and in any subject you like

Hans Sundberg has been involved all along the way with our church, from when the idea of ​​starting a new church was born to its being a reality today. And the mentorship continues. We are so grateful for Hans’ friendship, for all the encouragement and guidance he has given us, and for our being able to share the experience of a person who served as a church pastor and leader for so many years – combining solid theological knowledge with a life in the Holy Spirit, a man who has planted divers churches all over the world and one who has a burning interest in missions.

We are so looking forward to his next visit. All the best!

När ungdom och ålderdom samarbetar

Det sekulära och individualistiska samhället tenderar att slita isär människor från varandra. En oroande tendens är den allt mer ökade generationsklyftan. Både ungdom och ålderdom har sina förtjänster, men också brister. Det finns något friskt, något erövrande och visionärt, i det ungdomliga. Ålderdom innebär å sin sida mognad, erfarenhet och vishet. Generationerna behöver varandra. När ungdom och ålderdom samarbetar kan något väldigt starkt och positivt uppstå.

När människovärdet sätts på prov, och när varje människas värde inte längre är absolut, drabbar det ofta äldre. Istället för att se svaghet och åldrande som en del av det mänskliga livet, blir det något som får människan att förlora sitt värde.

I ett sekulärt och individualistiskt samhälle och ur ett evolutionärt perspektiv går den mänskliga utvecklingen alltid framåt, och det senaste framställs alltid som det bästa. Människan förbättras och utvecklas ständigt. Den senaste generationen är alltid bättre än tidigare. Det leder till en glorifiering av ungdom och ett förringande av ålderdom. Nytänkande och banbrytande idéer värderas högre än beprövad erfarenhet. Tankar som visat sig dugliga och bestått provet genom generationer avfärdas som förlegade och de senaste trenderna hyllas. Äldres erfarenhet och kunskap har inte längre samma status och värde.  Men att vara gammal och erfaren är inte det samma som att vara fast i gamla hjulspår och inte kunna tänka nytt.

Det finns starka krafter i vår tid utifrån de senaste decenniernas samhällsutveckling som jobbar för att splittra generationerna, försvaga föräldrarollen,  skapa motsättningar mellan unga och äldre. Idag överförs många gånger värderingar horisontellt och inte vertikalt. Från barn till barn, från ungdom till ungdom, istället för från exempelvis föräldrar till barn. I vissa fall sker överföringen till och med bakvänt – barn överför sina värderingar till föräldrarna.

Det här främjar inte evangeliet. I kontaktytan mellan generationerna överförs såväl tro som värderingar. Vi ska föra vidare det som är bärande för kommande generationer. Ur ett kristet perspektiv är det särskilt tydligt. Gud är generationernas Gud – Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

When youth and age work together

The secular and individualistic society tends to tear people away from each other. A worrisome tendency today is the ever-increasing generation gap. Both youth and age have their merits, as well as shortcomings. There is something fresh, something captivating and visionary, in the youthful. Age, on the other hand, means maturity, experience and wisdom. The generations need one another. When youth and age work together, something very strong and positive can happen.

When human dignity is put to the test, and when the worth of the individual is no longer absolute, it often affects older people. Instead of seeing weakness and aging as part of human life, there is something that causes mankind to lose its worth.

In a secular and individualistic society and from an evolutionary perspective, human development is always going forward, and the latest is always presented as the best. Mankind is constantly improving and developing. The latest generation is always better than the one that preceded it. This leads to a glorification of youth and a derogation of the aged. Innovative and ground-breaking ideas are valued higher than proven experience. Concepts that were seen as viable and that have passed the test down the ages are dismissed as outdated and the latest trends are exalted. The experience and knowledge of the elderly no longer have the same status and value. But being old and experienced is not the same as being stuck in the same old ruts and not being able to think anew.

There are powerful forces at work in our time based on the social development of the past few decades, which have been hard at work to split the generations, weaken the role of parenting, create antagonism between young and old. Today, our values ​​are often passed across rather than down. From child to child, from teenager to teenager, instead of from, for example, parent to child. In some cases, the transfer even goes in reverse – children pass their values over on​​to the parents.

This is not what is promoted by the Gospel. Both faith and values ​​are transferred via the contact space between the generations. We need to pass on what is important for the generations to come. From a Christian perspective, it is especially clear. God is the God of the generations – He is the God of Abraham, Isaac and Jacob.

Konvertitutredning

I en nysläppt konvertitutredning som gjorts på initiativ av Pingst, har fem frikyrkosamfund samlat in underlag från församlingar i hela landet. Det handlar om asylbeslut för 619 afghaner som sökt asyl mellan 2015 och 2018. Samtliga personer har döpts och är engagerade i församlingar runt om i Sverige. Nio av tio har dessutom intyg från sina respektive församlingar.

Utredningen visar svart på vitt, det många har anat, att kristna konvertiters asylprocess är ovetenskaplig, godtycklig och rättsosäker. Genuina kristna utvisas till länder där kristna förföljs och dödas.

Några slutsatser av rapporten:

• 68 % av personerna fick avslag på sin ansökan eftersom deras tro inte bedömdes vara genuin. Om personen visade sig ha konverterat senare i processen och anfört konversionen som skäl för en ny prövning, är siffran istället 81 %.
• Vid jämförelsen mellan Migrationsverkets olika kontor på olika orter i Sverige, visar rapporten att avslagsprocenten skiljer sig åt markant. Dessa orimliga differenser tyder på godtyckliga beslut.
• Intyg från församlingen och belagda församlingsengagemang spelar liten eller ingen roll i bedömningen. De kommenteras nästan alltid på samma sätt, nämligen att de inte har något avgörande bevsivärde.
• Vidare visar undersökningen föga förvånande att den politiska färgen på migrationsdomstolens nämndemän får stort genomslag, i de fall då ärendet gått vidare till migrationsdomstolen. Dessa visar exempelvis att SD-nämndemän ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande för V-nämndemän är 15 %, vilket närmast kan jämföras med ett lotteri.
• Något av det mest anmärkningsvärda i rapporten är att det står klart att konvertitens intellektuella kapacitet och förmåga får betydelse för bedömningen. En lågutbildad person eller en analfabet löper betydligt större risk att få avslag. Det är alltså snarare konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro som prövas än själva tron.
• Utredningen visar att Migrationsverket saknar tillräcklig kompetens för att på vetenskapliga grunder göra rättssäkra bedömningar i konvertitfall, och beslut står ofta i strid med internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Läs hela konvertitutredningen här 

In a recently released survey of converts to Christianity, conducted at the initiative of the Pingst (Pentecostal) denomination in Sweden, five free-church – that is to say non-aligned Protestant – denominations have gathered together data from congregations throughout Sweden. The survey relates to asylum decisions for 619 Afghans who made asylum applications between 2015 and 2018. All of them have been baptised and are involved in congregations around the country. Nine out of ten also have certificates to this effect from their respective churches.

The survey reveals what many people have been thinking; that the asylum process for Christian converts is without any shadow of doubt, unscientific, arbitrary and lacking legal support. Genuine Christians are being banished from Sweden to countries where Christians are persecuted and killed.

Some of the report’s conclusions:

• 68% of the people interviewed had had their applications denied because their faith was not considered genuine. In the case of persons converting to Christianity after having submitted their application for asylum, and giving their having done so as the reason for a review of their case, the figure is instead 81%.
• A comparison of the statistics drawn from the Migration Board’s various offices around Sweden shows that the rejection rate differs markedly from place to place. These unreasonable differences point toward arbitrary decisions having been made.
• Certification from the church and attendant church involvement has little or no significance in the assessment of a case. The responses received in this respect almost always are the same, namely that they have no significant value in the decision-making process.
• Furthermore, the survey shows, hardly surprisingly, that where cases have been passed on to the Migration Court, the political hue of the Migration Court committee members has had a major influence on the result. We see, for example, that committee members who are Sverige Democrats (far right-wing) choose to reject in 93% of cases, while the equivalent for those of the Vänster Party (para-Communists) is 15%. It can almost become like a lottery.
• One of the most noteworthy points made in the report is that it is clear that the convert’s intellectual capacity and ability are important for the assessment. A person with a low education level or one who is illiterate is significantly more likely to be rejected. It is rather the intellectual ability of the convert to reflect on his beliefs that are tested than the beliefs themselves.

The survey shows that the Migration Board lacks sufficient competence to make scientifically grounded, legally acceptable assessments in cases involving converts. And, furthermore, these decisions are often in conflict with international law and human rights.

Låt den kristna tron synas och höras i det offentliga rummet

Att Sverige är ett starkt sekulariserat land, behöver inte betyda att människor berövas sin möjlighet att tro, men tron ska hållas privat och helst inte ha någon plats eller något utrymme i det offentliga rummet. Under de senaste årtiondena har starka röster inom både kultur, politik och media, både medvetet och omdevetet attackerat den kristna tron och de bibliskt-kristna värderingarna.

Ett exempel på det är när Lena Melin, ställföreträdande ansvarig utgivare och krönikör på en av landets största kvällstidningar, i en krönika för knappt en månad sedan (24/2) gick till frontalangrepp på gudstjänster i radio och tv.  Hon menar att gudstjänsterna helt enkelt ska bort från public service, och förpassas till någon podcast i de mediala utmarkerna. Gudstjänsterna står ju nämligen för något som är omodernt, passé och förlegat.

Nu verkar inte Lena Melin själv ha insett det stora stödet och den stora efterfrågan av gudstjänster i SVT och SR, som finns. Gudstjänsterna har nämligen höga lyssnar- och tittarsiffror. Dessutom verkar hon ha missat att gudstjänsterna som sänds, inte bara sänds från Svenska kyrkan.

Gud är en evig Gud, likaså hans ord. Bibelns ord och de grundläggande värderingar som kommer där av, är tidlösa till skillnad från mänskliga åsikter och ord som ofta styrs av trender och vad som faller oss själva i smaken. Den kristna tron har inte blivit omodern, och blir det knappast av en krönika i en av våra kvällstidningar heller.  För det kommer nämligen aldrig att vara omodernt och passé, att bejaka sin längtan efter mer än materialism – att söka sig till kyrkor och gudstjänster för att få mer än bröd och skådespel.

Alla har ju dessutom inte möjlighet att söka upp en kyrka och en gudstjänst, även om det är deras innersta önskan. Men genom radio och TV kan man ändå få del av en gudstjänst. För den som är äldre eller sjuk kan det vara enda möjligheten, om man inte själv orkar ta sig till en kyrka i sin närhet. Och för övriga svenskar finns dessutom möjligheten att ta del av gudstjänster utanför sin geografiska närhet.

Nej, det här handlar inte om vad som är omodernt, passé och förlegat. Krönikan är ett uttryck för att den kristna tron och de kristna värderingarna ska bort från det offentliga rummet.  Vi är många som tycker precis tvärtom.

The fact that Sweden is a highly secularised land need not mean that people are deprived of their opportunity to believe, but their faith has to be kept to themselves and preferably not have any place or space in the public arena. In recent decades, strident voices within culture, politics, and the media, both intentionally and unknowingly, have attacked the Christian faith and biblical-Christian values.

An example of this is when Lena Melin, deputy publisher-in-chief and columnist with one of the country’s most prominent evening papers, in a chronicle just under a month ago (24/2) went on a frontal attack against religious services on radio and television. She believes quite simply that the Public Service should cease broadcasting worship services, and that they should be just put into podcasts in the “outfield”. After all, worship services stand for something that is old-fashioned, outdated and passé.

Perhaps, Lena Melin hasn’t noticed that there exists great support and great demand for worship services on Swedish National TV and Radio. These services attract high numbers of viewers and listeners. In addition, Melin seems to have missed the fact that the services being broadcast are not only broadcast from Svenska kyrkan (the Church of Sweden).

God is an everlasting God, as is His word. The Word of the Bible and the basic values ​​contained in it– and which come out of it – are timeless, unlike human opinions and words often governed by trends and what appeals to our tastes at the time. The Christian faith has not become old-fashioned, and has hardly come out of a chronicle in one of our evening papers either. Because it will never be outdated and passé to recognise one’s longing for more than materialism – to seek out a church and a worship service to get more than bread and performance.

Furthermore, not everyone has the opportunity to seek out a church and a worship service, even if it is their innermost desire. But through radio and TV, you can participate in a worship service. For those who are elderly or sick, it may be the only possibility available, if they themselves are unable to go to a church in their vicinity. And for Swedes in general, there is also the possibility of participating in worship services outside their geographical proximity.

No, this is not about what is old-fashioned, outdated and passé. What the chronicle is really saying is that the Christian faith and Christian values should be removed from the public arena. However, we are many who believe quite the opposite!