Vad hände sen?

Lukas undanhåller oss den sista akten i Paulusdramat. Apostlagärningarnas slut förbryllar. Boken har ett öppet slut. Det är talande i sig. Apostlagärningarna beskriver bara början på evangeliets stora triumftåg ut över världen. På något sätt är de avslutande orden i boken profetiska: Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad. 

Men hur slutade Paulus liv? Fick han träda fram inför kejsare Nero? Kom han någonsin till Spanien? Var och hur dog han? Otaliga förslag till ösningar på gåtan har förts fram.

Det finns två huvudalternativ på vad som kan ha skett efter de två åren i arresten. Antingen blev Paulus dömd och avrättad, eller så blev han frikänd och släppt. Med största sannolikhet inträffade det senare. Den tidiga kristna traditionen är förhållandevis eniga om det. Det finns mycket som talar för att han fick en ytterligare tid i frihet, att han nådde fram till Spanien där han verkade cirka ett år, och att han sedan återvände till Rom för att på nytt fängslas och avrättas som en del av kejsare Neros förföljelse mot de kristna år 64.

Och med denna bloggpost avslutar vi studiet av Apostlagärningarna för den här gången, men det finns all anledning att återkomma. Tack för visat intresse.

Apostlagärningarna 28

Guds ord går inte att hejda. Varken skeppsbrott, giftiga ormar eller romerska myndigheter förmår hindra evangeliet att nå imperiets hjärta – Rom. Det var församlingen i Rom Paulus var fast besluten att besöka. Inte för att det var jordens yttersta gräns, utan för att det var jordens hela metropol. Om evangeliet fick fäste där, vad skulle då hindra det från att nå ut till jordens alla hörn? När Paulus närmade sig Rom hade ryktet gått före. Många såg fram emot att träffa honom. Några år tidigare hade de tagit emot ett långt och innehållsrikt brev undertecknat Paulus. Och nu var han på väg dit.

Han når Puteoli, Roms hamnstad. Här stannar Paulus en hel vecka, för här fanns uppenbarligen en församling. Man kan fråga sig av vilken anledning Julius hade för att dröja med fångarna i Puteoli en hel vecka? Han borde rimligen vara angelägen om att komma fram till Rom så snabbt det bara gick. Den närmaste förklaringen kanske är att han under resan själv har blivit en kristen och att han själv uppskattar gemenskapen med trossyskon.

Den sista sträckan går Paulus till fots. Vid torget Forum Appii, sextiofem kilometer söder om Rom, möts han av den första delegationen. Cirka femtio kilometer från Rom, vid Tres Tabernae som är ett annat torg, väntar ytterligare en grupp. Paulus blir djupt berörd av mottagandet. Det ger honom nytt mod inför det som ligger framför.

Väl framme i Rom blir Paulus satt i någon slags husarrest i två år. Där kunde han ta emot dem som ville besöka honom. Han var dock hela tiden bevakad.  En kedja var bunden mellan soldaten och Paulus. Under den här tiden, med kedjad hand, skrevs Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Efesierbrevet och brevet till Filemon. Så här skriver Paulus:

”Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet, för vilket jag är en ambassadör i bojor.”              Efesierbrevet 6:19-20a

”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänk på mina bojor. Nåden vare med er.”
Kolosserbrevet 4:18

”Det har nu blivit klart för hela pretoriet och alla andra att det är för Kristi skull jag sitter fängslad…” Filipperbrevet 1:13

Outtröttligt framhöll Paulus att Jesus från Nasaret var uppfyllelsen av judarnas hopp om Messias. Och Paulus skriver att det dessutom har blivit känt för alla i hela pretoriet. Man räknar med att det fanns ca 9 000 livgardister i den romerska kejsarens livgarde och ca 800 soldater hade haft i uppdrag att bevaka Paulus under de två år som Paulus satt här. Och alla hade de fått höra evangeliet om Jesus, via Paulus mun.  Guds ord bär inte bojor.

Apostlagärningarna 27

Paulus är resenären framför andra. Hans resor över land och hav är fyllda av äventyr som flera gånger är nära att kosta honom livet. Skildringen av Paulus sjöresa till Rom är en höjdpunkt i Lukas berättelse. Lukas är för övrigt medresenär, och resan beskrivs därför detaljrikt.

Tillsammans med några andra icke namngivna fångar, överlämnas Paulus åt officeren Julius som ska ansvara för att Paulus når Rom. Eftersom det inte förekom passagerarfartyg, fick de köpa en plats på ett handelsfartyg.

Fartyget nådde redan efter en dag Sidon. Paulus får möjlighet att besöka församlingen där. Sidon omnämns ofta i Nya testamentet i samma andetag som Tyros – Tyros och Sidon. Från Sidon gick resan vidare till Myrra, en resa på ca femton dagar. Där bordade ett fartyg från Alexandria som var på väg till Italien med spannmål. Myrra var en viktig hamn för spannmålstransporterna från Egypten till Rom.

När de lägger ut, är det redan långt fram på säsongen, och vindarna har hunnit bli besvärliga. De når fram till Kreta. Det är helt klart riskfyllt att segla nu. För att förmå skepparna att segla under dessa farliga vintermånader hade kejsare Klaudius gett försäkringar om ersättning för de båtar som gick under med sin last under vintern.

Paulus manade de ansvariga att inte segla, men de lyssnar inte. Och det är väl rätt naturligt att Julius röstade med de sakkunniga och inte med Paulus. Goda hamnarna hade vissa nackdelar, och därför ville man inte stanna där för övervintring. Många människor har kommit i hamn, men vissa saker gjorde dem kanske besvikna. Och så gav de sig iväg på den seglats som blev deras öde.

Vi får nu uppleva hur Paulus blir som en pastor på båten, eller snarare profet. Paulus är hoppets röst på ett sjunkande skepp. När allt hopp om räddning är ute, framträder Paulus med ett budskap om räddning som inger hopp och mod. Han förutsäger livsfara och förlisning. Han talar om hur räddningen ska ske. Och allt går i uppfyllelse. Det gör givetvis att ingen därefter har anledning att inte lita på Paulus.

Vad är då budskapet i berättelsen? Kyrkan finns i världen för att ingen ska gå förlorad. Skeppsbrottet kunde de inte undgå, men deras liv blev skonade. Gud handlar inte genom att gripa in och stilla den vilda stormen. Inte heller räcker han ut en hand och räddar skeppet från att slås sönder mot klipporna. När de ansvariga på båten fattar sitt beslut, vägledda av sitt eget bristande omdöme, tillåts naturen ha sin gång. Gud förmår att stilla stormar, det har han visat förut, men han kan även låta stormen rasa utan att hans verk omintetgörs. Vilket är det större miraklet? Att bli räddad undan ovädret, eller att behålla sin tro i och genom ovädret? Tron vet att vilket än Gud väljer att göra, låter han allt samverka till vår räddning. För att verkligen finna Gud måste man ibland utsättas för de stormar där de egna idéerna lider skeppsbrott och vi tvingas kasta mycket av det vi håller kärt överbord.

Paulus har just undgått att mista livet genom ett skeppsbrott, när ett nytt hot reser sig. Soldaterna beslutar sig för att döda fångarna. De hindras i sista stund av Julius, som är angelägen om att Paulus når Rom levande. Han hade fått ett sådant förtroende för Paulus och en sådan kärlek till honom, att han tog risken att själv bli dödsdömd för att Paulus skulle räddas. Troligen bar många av fångarna bojor. Istället för att döda fångarna, fick nu soldaterna lossa deras bojor.

Apostlagärningarna 26

Detta är det femte och sista försvarstalet vi har av Paulus. Han försvarade sig inför folkmassan i Jerusalem, inför Stora rådet, inför Felix, inför Festus och nu inför kung Agrippa. Så många gånger innan hade han tvingats stå inför de som inte förstod vad saken gällde. Nu äntligen stod han inför en man som hade möjlighet att fatta den djupaste innebörden i målet.

Paulus erkänner Agrippas kännedom i ärendet och vädjar till honom att lyssna tålmodigt. Dessutom går profetian i uppfyllelse, om att föra ut Jesu namn till hedningar och kungar och Israels folk. (Apg. 9:15) Agrippa är nämligen den ende kungen som Paulus på ett påtagligt sätt kommer i kontakt med. Paulus kunde ha vägrat ett förhör innan han stod inför kejsaren, men glad grep han tillfället att predika evangelium.

För tredje gången får vi höra berättelsen om Paulus omvändelse. De skillnader vi finner från kapitel 22 är i första hand en skillnad i betoning. Vi kan dock lägga märke till att det i de andra berättelserna endast sägs att Paulus föll till marken. Här sägs att även hans följeslagare föll till marken. Och uttrycket ”Det blir hårt för dig att sparka mot udden” är nytt. Bilden är hämtad från bruket av dragdjur. Drevkarlen använde en stav med järnudd. Om oxen krånglade fick han känna denna pik, och krånglade han mer trängde den djupare in i hans kött och vållade mer smärta. Så hade Paulus det, då han stred mot de kristna.

Festus hade inte förmågan att följa Paulus argumentation. Han erkände hans höga bildning och han ansåg heller inte att Paulus hade begått någon brottslig handling, men han ansåg att Paulus var från sina sinnen. Det är än en gång talet om uppståndelsen som väcker irritation.

Den kedjade fången uppträder med en frihet och auktoritet som både stör, och ger intryck på åhörarna. I den avslutande appellen tar förhöret en oväntad vändning som de höga herrarna inte är beredda på. Förhöret utvecklar sig till ett väckelsemöte. Paulus vänder sig direkt till Agrippa med orden: ”Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.” Denna direkta appell satte Agrippa i ett dilemma. Med intresse hade han lyssnat till Paulus, men han var inte beredd att förlora ansiktet inför Festus. Och hur skulle det se ut om han, som var judarnas kung, blev kristen. Priset var för högt för en makthavare vars hjärta var alltför fäst vid den här världen.

Festus var helt oemottaglig för evangeliet. Agrippa var gripen och nära att ta ställning. Ingen av dem blev frälst så vitt vi vet. Paulus visste att om det fattades än så lite, fattades det allt. Men båda ska en gång bli tvungna att erkänna att de hade haft ett tillfälle.

Man har undrat om den romerska lagen var sådan att en fånge som vädjat till kejsaren inte kunde vare sig fällas eller frias av de lägre domstolarna, utan var helt och hållet hänvisad till den högsta domstolen. Det kan nog ha varit så. Hur som helst tyckte nog både Festus och Agrippa att det var skönt att Paulus hade vädjat till kejsaren. De behövde därför inte irritera judarna genom att frige honom, utan de kunde bara sända honom vidare. Nu skulle Guds syfte gå i fullbordan: ”Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna om mig i Rom!”

Apostlagärningarna 25

Två hela år hade gått. Att Paulus fortfarande satt fängslad var inget mindre än en rättslig skandal. Det fanns inget att anklaga honom för.

En ny överstepräst var nu i tjänst. Nationen och folket hade stora problem. Trots allt fanns Paulus överst i deras tankar. Med en ny ståthållare vid makten såg judarna ånyo sin chans att komma åt den förhatlige Paulus.

Redan tre dagar efter tillträdet for Festus upp till Jerusalem för att höra sig för bland de judiska ledarna angående fallet Paulus. Eftersom Festus inte tillät att Paulus skulle förflyttas, var Paulus åklagare med i hans sällskap när han återvände till Caesarea tiotalet dagar senare.

Festus insåg ganska snart att anklagelserna mot Paulus var falska, men som tillträdande ståthållare var han angelägen att ställa sig in hos judarna, och frågade därför Paulus om han ville fara upp till Jerusalem för att dömas där. På grund av att Paulus var romersk medborgare kunde han inte tvingas att fara till Jerusalem. Vers 20 avslöjar att frågan kom för att Festus var villrådig. Paulus var ytterst medveten om risken för attentat. Därför avböjde han erbjudandet. Nu återstod bara en möjlighet – att vädja till kejsaren.

Hans vädjan till kejsaren innebar att utredningen av målet gjordes i Rom och att det slutliga avgörandet fälldes av kejsaren personligen. Kejsare vid den här tiden var Nero. Nero var brutal. Ironiskt nog är det just under Neros regim som Paulus i Romarbrevet ger riktlinjer för ett kristet förhållningssätt till överheten: ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Det finns ingen överhet som inte är av Gud…” Rom 13:1 Paulus bröt för övrigt inte mot några av kejsarens förordningar, förutom den som krävde att kejsaren skulle dyrkas som en gud. Paulus ställde sig inte utanför samhället. Men när kejsaren satte sig i Guds ställe gällde en annan förordning. ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Sedan Paulus hade vädjat till kejsaren hade Festus omedelbart en överläggning med sitt råd, och eftersom Festus säkerligen kände sig lättad att komma från ansvaret att fatta beslut i det svåra fallet, gav han sin tillåtelse.

I samband med detta kom kung Agrippa på artighetsvisit till den nye ståthållaren i Cesarea. Kung Agrippa var den siste av sju härskare som bar namnet Herodes. Ett bättre besök kunde inte Festus få. Festus grep tillfället att tala med honom om Paulus sak. Samtalet mellan Festus och Agrippa är avslöjande. Vi får veta åtskilligt om den övertygelse Festus hade angående Paulus. Festus var visserligen förvirrad, men hade ändå funnit själva hjärtpunkten i problemet. Allting handlade om ”en viss Jesus som var död, men som Paulus menar lever.” Paulus tro på att Jesus levde var orsaken till allt hat mot honom.

Nu ville Agrippa också höra Paulus. Vi kan fråga oss varför. Kände han sig smickrad därför att han hade blivit tillfrågad som sakkunnig, eller var hans känslor djupare? Det som nu utspelade sig var ingen rättegång. Det var endast fråga om ett förhör som skulle öra det möjligt för Agrippa att hjälpa Festus med rapporten till kejsaren. En romersk ståthållare fick inte sända en fånge till kejsaren utan att ange vad han var anklaga för. Och var anklagelserna alltför grunda fanns risken att Festus skulle uppfattas inkompetent i kejsarens ögon. Därför var Agrippas besök välkommet.

Apostlagärningarna 24

En fjärdedel av Apostlagärningarna består av tal, och då främst av Paulus. Paulus var en framstående talare. Samtidigt finns det en ambivalens hos Paulus när han reflekterar över vältalighetens roll. Han vet å ena sidan att det inte är vältaligheten som leder en människa till tro, men å andra sidan gör han ofta bruk av sin bildning i retorik.

I evangeliets förkunnelse finns ytterligare en komponent – den helige Ande. Andens närvaro skapar en atmosfär som vidgar människor sinnen, men samtidigt är det inte oviktigt vad som sägs och hur det framförs. Det är förkunnarens ansvar att göra sitt yttersta för att tala så att hans åhörare lyssnar, men när det är gjort måste talaren överlämna sig åt Guds nåd, medveten om att det till sist ändå är den helige Ande som besitter den verkliga förmågan att öppna hjärtan.

På punkt efter punkt vederlägger nu Paulus de anklagelser som riktas mot honom. Utom i ett avseende: ”Men detta bekänner jag för dig, att jag följer Vägen…” Vägen är en person – Jesus Kristus. Felix kände till ”den Vägen”. Kanske hade han hört talas om den genom sin hustru Drusilla, som var judinna. Hon var dotter till Herodes Agrippa, han som lät avrätta aposteln Jakob med svärd. Drusilla var Felix tredje hustru.

Rättegången sköts upp, med hänvisning till att Felix ville skaffa sig mer information. Förmodligen ett svepskäl för att om möjligt vinna tid och krångla sig ur en svår situation, och det skulle också visa sig att han själv kände behov av att få tala med Paulus. Han hoppades att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Kanske hade han hört om den stora penninggåva som Paulus hade haft med sig till församlingen i Jerusalem, och trodde därför att Paulus hade stora tillgångar. Men när Paulus utmanade honom att göra upp med sitt sätt att leva, blev han illa till mods. Paulus predikan berörde ömma punkter i hans liv. Man kan tycka att Paulus i sin förkunnelse skulle ha väntat med det som måste försakas, och istället stärka den längtan som fanns, men Paulus menade dock att tron på Jesus och ett liv i hans efterföljelse är oskiljaktiga. Livet som en Jesu lärjunge låter sig inte levas med förbehåll. Kostnaden ska beräknas innan man börjar gå vägen – inte efter.

Apostlagärningarna 23

Paulus resa till Jerusalem och hur han där blir fängslad och förhörd, påminner i hög grad om det som hände Jesus. På samma sätt som Jesus målmedvetet hade gått till Jerusalem och lidandet hade Paulus trots varningar även han fortsatt till Jerusalem. En skillnad är dock att Paulus försvarar sig inför sina motståndare, medan Jesus förblev tyst. Jesus vittnade genom att uppstå från de döda. Paulus var ett vittne om Jesus och hans uppståndelse.

Så vitt vi vet är det första gången Paulus står inför Stora rådet i Jerusalem sedan omkring 20 år tidigare av denna myndighet hade fått fullmakt att fängsla de kristna i Damaskus. På översteprästens befallning blir han slagen på munnen, på samma sätt som Jesus. (Se Joh. 18:22)

Paulus svarar med starka ord. ”Vitkalkad vägg” är en kusligt sann bild av hycklare. Det betecknade något som såg prydligt ut utvändigt men var orent invändigt. Paulus allvarliga ord visade sig vara profetiska. År 66 blev Ananias lönnmördad på grund av sina romerska sympatier.

Paulus ord väckte givetvis bestörtning. Det sista Paulus ville, var att smäda någon som hade Guds sanktion. Men han hade en svår match att spela. Översteprästämbetet vandrade under denna tid från den ene till den andre. Dessutom deltog inte alltid översteprästen i domstolsförhandlingar, och när han gjorde det var han inte iförd sin ämbetsdräkt. Det är därför helt möjligt att Paulus inte kunde veta vem som var överstepräst, men orden kan också ha haft en djupare moralisk innebörd. Paulus ville kanske ha sagt: ”Inte kunde jag tro att en som talar på det sättet kunde vara överstepräst.”

Efter kollisionen med översteprästen leds han nu av Anden att ta kontrollen över situationen. De två religiösa partierna fariséerna och sadducéerna hade inte mycket gemensamt, och Paulus såg det horribla i att de skulle vara ett i motståndet mot Jesus. Sadducéerna trodde vare sig på under eller på någon uppståndelse, medan fariséerna erkände sig till båda. En farisé kunde bli kristen och fortfarande vara farisé, men en sadducé kunde inte bli en kristen med mindre än att ge upp sin ”sadduceism”.

Mes sitt utrop tvingade Paulus hela Rådet att börja tänka på problemets kärna. Nu delades Rådet i två läger. Allt urartade till ett stort tumult. Sammanträdet i Stora Rådet hade knappast gett befälhavaren större klarhet. Och hans problem blev inte mindre när han senare fick veta att judar sammansvurit sig för att döda hans fånge.

I det här kapitlet läser vi det enda textstället i Nya testamentet med hänvisning till någon av Paulus släktingar – en systerson. Han har lyckats komma över information om en hemlig komplott. Genom honom skulle befälhavaren få all information han behövde för att kunna ta ställning i fallet Paulus. Han var nu klar över att Paulus inte hade begått något brott, och han förde Paulus till landshövdingen Felix. Eskorten bestod av 470 man. Under natten, då Paulus fiender sov, kunde därför Paulus i trygghet lämna staden.

Apostlagärningarna 22

Nu talar Paulus till folket i Jerusalem. Han ger dem sitt vittnesbörd. Han talar på hebreiska. Han identifierar sig i alla avseenden med sina motståndare. De delar samma historia, tradition och tro. Det som skiljer Paulus från dem är det ljus som strålat in i hans liv. Paulus redogör för sin omvändelse. Det här är andra gången av tre som Lukas återger Paulus omvändelse. Vissa detaljer skiljer dem åt, men erfarenheten av Ljuset som ledde Paulus till frälsning, är gemensam.

I vers 17 tar Paulus tal en ny vändning. Han berättar om den vision han hade haft i templet tre år efter sin omvändelse. Templet, som han nyss hade blivit utkastad från, var en plats där Jesus Kristus visade sig. Det var ingen liten provokation. Paulus hade förmodligen tänkt att stanna längre än de femton dagar han var i Jerusalem vid det tillfället, men Herren uppmanade honom att lämna med motiveringen: här kommer de inte ta emot ditt vittnesbörd om mig.

Nu kunde inte folket uthärda Paulus tal längre. Paulus får höra samma ord från folkmassan som Jesus hade hört före honom: ”Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!”

Den romerske befälhavaren var förundrad över hatet mot Paulus. Han ifrågasätter om Paulus har berättat hela sanningen, och beslutar sig för att piska sanningen ur Paulus. Paulus har dock ett trumfkort på hand. Han är romersk medborgare. Beskedet kommer som en chock. En dialog utspelar sig där fången får övertaget över de som håller honom kedjad.

Apostlagärningarna 21

Efter att i de första verserna ha passerat ett flertal hamnar, stannar de en vecka i Tyrus. Fartyget behövde lossa sin last, och fartyg som endast reste med passagerare förekom inte vid den här tiden. Under uppehållet i Tyrus söker Paulus upp lärjungarna i staden. ”Genom Anden sa de åt Paulus att inte fortsätta upp till Jerusalem.” Ingen behövde sväva i ovisshet om vad som sagts, men det kan råda delade meningar om hur vi ska tolka budskapet. En naturlig reaktion när Anden talar om svårigheter är att vilja undvika dem, men för Paulus var profetiorna bara en bekräftelse på det han redan visste. Lidande kunde inte stoppa honom att fullfölja Guds vilja.

I Cesarea är det dags på nytt. Paulus gästar Filippos med familj. Här rådde profetisk atmosfär. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. Profeten Agabus kommer dit. Två kategorier av profeter kan urskiljas; de stationära som utgjorde en del av ledarskapet på en plats, och de vandrande profeterna som förflyttade sig från plats till plats. Profeter från den sistnämnda kategorin spelade en viktig roll i urkyrkan samtidigt som deras inflytande också kunde skapa spänningar. Församlingarna uppmanades att pröva dessa profeter, avvisa de som ville ha betalt för sina tjänster och även de som stannade på en plats för länge. Agabus kom från Jerusalem. Åter igen uttalas profetiska ord om Paulus framtid. Men Paulus reagerar på samma sätt som i Tyrus, om än med större kraft.

När Paulus kommer till Jerusalem drar Lukas ner tempot på berättelsen. Det passerar inte mer än tolv dagar de tre närmaste kapitlen. Paulus var helt klart osäker på hur han skulle bli mottagen i Jerusalem och i församlingen där. Det fanns både de som var positiva till honom och de som var förargade. För de messiastroende judarna var troheten till Toran viktig, och Paulus fria hållning till lagen var en nagel i ögat på många troende judar. Rykten om Paulus var i omlopp.

Paulus får ett råd av Jakob och de äldste i Jerusalemförsamlingen, och Paulus visar stor flexibilitet. Var det inte att kompromissa med sin övertygelse? Men Paulus höll med om att lagen var god, men att den inte hade någon frälsande verkan. Så länge man var klar över det, hade inte Paulus några samvetsbetänkligheter. Tyvärr hade inte dessa försök någon effekt. Profetiorna går i uppfyllelse.

Det är anmärkningsvärt att Lukas inte återger ett enda exempel på hur ledningen i Jerusalem agerar till förmån för Paulus. Ingen av hans egna bröder kommer honom till undsättning när han håller på att lynchas utanför templet. Istället är det den romerske befälhavaren som räddar honom. Utan tvekan är detta det största lidandet för Paulus.

Apostlagärningarna 20

Paulus lämnar Efesos och på varje plats han passerar söker han upp de församlingar han grundat och uppmuntrar dem i tron. Under Paulus senare verksamhet ägnar han faktiskt mer tid åt församlingarnas inre liv och stabilitet än åt nya missionsinsatser. Det är framför allt församlingen i Korint som han oroar sig för. I Korint stannar han tre månader. Därifrån skriver han Romarbrevet. Han är fast besluten att framöver besöka Rom, kejsarens stad, och församlingen som finns där.

I Troas berättas det om mannen som somnar och ramlar ner från ett fönster på övre våningen och dör, men som blir uppväckt igen. Skälet till den långa gudstjänsten var sannolikt att Paulus skulle resa vidare nästa dag, och ville därför ta vara på tiden för att ge all den undervisning de kunde behöva. Här är också ett av de tidigaste beläggen för hur söndagen, uppståndelsedagen, hade ersatt sabbaten som den unga kyrkans gudstjänstdag (vers 7). Nattvarden utgjorde nämligen centrum i den söndagliga gudstjänsten. Nattvarden var från början sannolikt en del av en vanlig måltid.

Nu gick resan vidare mot Jerusalem. Paulus ville gärna vara där till Pingst. Därför besöker han inte församlingen i Efesos utan kallar istället på församlingens äldste och ber dem komma till hamnen i Meletos. Han håller här det som har kommit att kallas Bibelns stora avskedstal. Det är det enda talet i Apostlagärningarna som är riktat till en grupp kristna. Här sammanfattar Paulus sin syn på vad det innebär att vara en andlig ledare.

Att rekrytera ledare och insätta äldste i församlingarna var viktigt för Paulus. Han vet att församlingen formas efter sina ledare. Allt kristet liv formas genom exempel – efterföljelse. Därför prioriterar Paulus karaktär och integritet då han talar om ledarskap. Och han vågar till och med att hänvisa till sitt eget liv. ”Ni vet hur jag uppträdde hos er…” (vers 18). Han legitimerar sig inte med vad han har åstadkommit, utan hur han har uppträtt.

Den nytestamentliga församlingens ledare beskrivs med termen äldste, presbyteros. Äldstebegreppet har sin bakgrund i den judiska traditionen. Ordet i sig signalerar ålder, erfarenhet och mognad. Paulus uppmanar de äldste att vaka över sig själva och över den hjord som den helige Ande har satt dem till att ha uppsikt över. (vers 28) Kallelsen kommer från den helige Ande. Den bekräftas sedan i församlingen, och de kallade utpekas och insätts i sitt uppdrag genom handpåläggning.

”Ge akt på er själva…” En församlingsledares första ansvar är att vårda sin personliga relation till Gud och sin efterföljelse av Kristus. Därefter uppmanas ledaren att ge akt på hjorden. Relationen till församlingen förväntas vara av det slag som herden har till sin hjord.

Paulus hade fått klart för sig att de aldrig skulle återse varandra igen. Kapitlet avslutas med gemensam bön och ett känslosamt avsked.