Husgruppen – den lilla gemenskapen

I ett Sverige som under årtionden formats av såväl utpräglad individualism som byggandet av en stark stat, har de små gemenskaperna hamnat i kläm. Antingen är vi fokuserade på oss själva, eller så är vi tämligen anonyma i det stora. Och det verkar som om kyrkan har påverkats i samma riktning. I kristna kretsar prioriterar vi ofta kyrkan/gudstjänsten och/eller individen. Även här har de mindre gemenskaperna en tendens att hamna i skymundan, och för vissa verkar den närmast lite skrämmande. Och jag tror att den situation vi nu befinner oss i, måste få oss att tänka om. Nu behövs den lilla gemenskapen – husgruppen – mer än någonsin. När vi inte längre kan ses till stora möten blir den lilla gemenskapen viktigare för att inte säga nödvändig.

Till en början måste vi inse att kyrkan inte är en byggnad. Kyrkan är varken predikstolen, stolsraderna eller köket med den raketsnabba kaffebryggaren. Det är inte plankorna i golvet, gardinerna i fönstren eller pannorna på taket. Det är vi som är kyrkan. Det betyder att, var vi än är, hur många vi än är och när vi än samlas med Jesus i centrum, där är kyrkan. Kyrkobyggnader kan stängas, men kyrkan behöver inte bomma igen för det. Och där har smågrupperna en viktig roll att spela. Än så länge har vi förmånen att mötas i mindre grupper. Ta vara på det!

person in red sweater holding babys handKyrkan handlar inte om i första hand om verksamhet, den handlar om relationer. Det är inte tid att lägga kraft på att rädda verksamhet och att få saker och ting att se bra ut. Det handlar om oss människor och omsorgen om varandra. Djup gemenskap innebär att lägga bort masker, ochvisa sig äkta. Något som kan vara svårt att uppnå vid kyrkfikat.

I dessa smågrupper delas livet och tron mitt i vardagen. Omsorgen om varandras behov tar sig praktiska och småskaliga uttryck. Individens egen berättelse och kamp får stöd i förbön och personlig omsorg. I en liten grupp blir man automatiskt mer beroende av varandra, eftersom det märks så tydligt när någon inte kommer. Du kommer väl! Och nu får vi alla uppleva saknaden av dom som alltid brukar komma, men som inte tillåts komma. Och då måste de yngre axla ansvar. Nu är tiden för de yngre att betjäna de äldre.

Det har testats så mycket olika strukturer och system genom åren. Vi namnger den lilla gemenskapen med olika namn; husgrupp, hemgrupp, cellgrupp, basgrupp. Men livet ryms sällan i fint utformade och välordnade system. Vi är olika. Grupper är olika sammansatta och behoven skiftar från tid till annan. Låt kreativiteten flöda. Vi växer tillsammans.

Varför inte ta en runda i gruppen där alla får ordet ett par minuter och berätta om livets utmaningar, vad som hänt sedan förra gången ni träffades och vad som ligger i framtiden. Du som ledare bör vaka över så att inte en person tillåts stjäla hela föreställningen. Lyssna också till dom som ”sitter isolerade”. Lyft upp allt i bön. Tänk vilken förmån att kunna be. Att både be Gud om förändring och samtidigt hämta kraft för att själv bli en del av den förändring vi vill se. Ingen behöver längre känna sig ensam på sin vandring. I kris och i framgång, i sorg och i glädje finns vi där för varandra. Det är kyrkan!

 

Förkunnelse och bibelläsande

Att läsa Bibeln, och att ta del av förkunnelse i form av predikan och undervisning är mat för vår invärtes människa. Äta bör man, annars dör man. Därför är daglig bibelläsning att rekommendera och att också varje vecka ta del av god undervisning. På samma sätt som vi behöver ta hand om vår kropp för att må bra, gäller det också vår gudsrelation och församlingskroppen. Vi har inte bara ett ansvar för oss själva, utan också som lemmar i hela församlingskroppen.

Daglig bibelläsning

Fasta och regelbundna måltider betyder något för vår hälsa. En regelbunden bibelläsning berikar hela livet och formar karaktär. Att regelbundet läsa Bibeln är ett uttryck för trofasthet. Det är något annat än järnhård disciplin, men samtidigt också något annat än slarv. Trofastheten gör att man inte läser bara då det känns bra, och trofasthet innebär också att man kan göra undantag när det finns skäl till det. Den som bemödar sig att etablera en vana kommer säkerligen misslyckas ofta, och anklagar inte sällan sig själv för det. Den som aldrig försöker misslyckas heller aldrig. Men kom ihåg att inga framsteg görs utan misslyckanden. Misslyckanden skapar i sin tur ödmjukhet och större behov av förlåtelse, och så kan också det föra oss närmare Gud.

person's hand holding book pageAtt studera Bibeln ger stort utbyte, men inte alla vet hur de ska få upp guldet ur gruvan. Jag vill försöka ge lite enkla råd som förhoppningsvis kan hjälpa dig att få tag på guldet:

Sätten att ta del av gudsordet idag är närmast oändliga med appar, bibelläsningsplaner och ljuduppläsningar mm. Det viktiga är att du väljer ett sätt som fungerar för dig, och håller över tid. Det är bra att koppla bibelläsandet/bibellyssnandet till någon annan dagsrutin, exempelvis frukosten. Ska man ha en andaktsstund separat, blir den sällan av och mycket kan komma emellan.

Alltför många bibelläsare, läser bibeln flyktigt, stressat och tankspritt. Men hastverk är ett hinder, för att läsningen ska bli vad den är tänkt att vara. Det är inte främst hur länge du läser, eller hur många kapitel du hinner som är det avgörande. Det är ditt fokus och din koncentration.

Ändå är det viktigt att påpeka att du gör klokt i att läsa Bibeln sammanhängande och som en helhet. Hoppa inte från tuva till tuva. Sluta med tumversar. Leta inte sötsaker, utan läs sammanhanget. Även om Bibeln kallas för bröd, kan vi inte leva bara på wienerbröd. Skaffa dig en struktur. Välj gärna olika typer av texter. Du kan exempelvis läsa ett kapitel varje dag från en bok i Gamla testamentet, ett kapitel från en bok i Nya testamentet och kanske avsluta dagen med ett kapitel från Psaltaren. Det ger dig en allsidig och varierad kost.

Och sist men inte minst… Be den helige Ande hjälpa dig att förstå det du läser, och förklara Bibelordet för dig. Han är Sanningens Ande, din Hjälpare. Och han är given till dig för att hjälpa dig att förstå sanningen, och sanningen ska göra dig fri.

Att lyssna till förkunnelse

Ta del av god undervisning varje vecka, kanske främst på söndagen. Är du förhindrad att gå till kyrkan, finns det många olika sätt att del av predikan. Internet innebär en mängd möjligheter att lyssna till förkunnelse. Dessa möjligheter är bra, men medför också en och annan risk som är viktigt att vara medveten om.person typing on gray and black HP laptop

När vi väljer vilken undervisning eller vilken predikant vi föredrar och det frånkopplas en tillhörighet i en församling innebär det risker. När man frånkopplar ansvar och relationer från undervisning och förkunnelse ska man vara på sin vakt. Vi behöver därför vara noggranna med vad vi lyssnar till. Ätande är nödvändigt och skapar energi, men det är också lurigt. Redan de första människorna åt något de inte borde ha ätit.

Hur avgör jag vad som är bra? Här kommer några kontrollfrågor: Blir Jesus ärad i förkunnelsen? Är det Bibeln som förkunnas eller är det mestadels mänskliga tankar och idéer? Finns det en koppling till en församling?

Så till sist… Ät gärna ute någon gång, men se till att du hämtar en god och näringsriktig grundkost i den församling som du är en del av. Inte nödvändigtvis för att den måste vara bättre, utan mer för att du är en del av den församlingskroppen. Ska vi kunna fungera tillsammans, behöver den föda som serveras verka i hela kroppen. Det är därför jag nu varje söndag lägger ut en söndagspredikan med ett angeläget budskap, som jag önskar att du som är en del av församlingskroppen FRIKYRKAN för alla folk, ska ta del av, och som kan bygga upp oss tillsammans och stärka vår enhet.

Hur går det nu?

Vi har många gånger tagit gudstjänstbesök och kyrklig verksamhet för given. Vi har ibland lite pliktskyldigt påmint varandra om att det faktiskt finns länder där det är förbjudet för kristna att samlas offentligt, men vi har kanske aldrig på riktigt allvar räknat med att problemet skulle bli vårt.

Nu, under förhoppningsvis en begränsad period, är vi förhindrade att ha gudstjänster och andra större sammankomster. Många är till och med rekommenderade att avstå från så gott som alla fysiska samlingar. Vi är många som redan saknar gemenskapen, och det är ju positivt i sig. Men egenansvaret blir nu större, och för den som låtit den kristna tron allt för mycket kretsa kring ett gudstjänstbesök varje söndag, får något att fundera på inför framtiden. Tron är nämligen en färskvara. I bästa fall kommer Coronakrisen i en förlängning att ge positiva effekter på hur vi sätter värde på, och lever ut vår kristna tro. Nu prövas vi!

För bara några timmar sedan samtalade jag med en arbetskamrat om hur Coronapandemin kommer att påverka vårt samhälle och oss som individer, när den så småningom har blåst förbi. Ja, vem vet?  Den som lever får se. Erfarenheten säger att vi människor har ett ganska kort minne, men låt oss ändå hoppas och tro att vi vågar ge oss i kast med frågor som rör både livet och döden, vågar tränga lite djupare under all den ytlighet som är så dominerande vår tid. Människan har flera behov än de rent kroppsliga. Vi är ande, själ och kropp!

Det är lika viktigt för oss som bekänner oss som troende, att ta tillfället i akt till utvärdering. Finns det sunda vanor etablerade i mitt liv, som nu bär mig igenom stormen? Har jag ställt om, eller har jag ställt in? Är jag fortfarande engagerad i och intresserad av församlingen, trots att jag är förhindrad att göra mycket av det som jag gjorde förut? Är jag huvudsakligen en producent eller är jag bara en konsument som vill att andra ser mig, ger mig och hjälper mig? Ser jag möjligheten att i min vardag vittna om och leva ut min kristna tro, eller är alla mina tankar om evangelisation förknippade med det som görs i kyrkans regi?

Jag tror inte Coronapandemin betyder jordens undergång, men jag ser den som en skakning.  Och när jag läser Bibeln tar jag det inte för otroligt att det kommer flera framöver. Därför bör det som nu sker, väcka till eftertanke. Hur går det nu med min tro? Det är hög tid att etablera goda vanor och göra omprioriteringar, som stärker Gudsrelationen, och inte försvagar den. Min bön är att all den kreativitet och energi som visar sig idag på många håll i kristenheten, ska tillsammans göra oss mer rustade och frimodiga för framtiden. Det är dags för oss att komma ut ur garderoben, och utan att skämmas stå upp för en tro, som bär när allting annat vacklar.

Under de närmaste dagarna återkommer jag med några bloggposter, där jag vill beröra områden som jag tror är viktiga att prioritera och etablera nu. Välkommen tillbaka!

Genom stormen

Just nu går en storm över världen. Vissa stormar stillar Jesus. Genom ett övernaturligt ingripande talar han till vind och till vågor att vara stilla. Andra stormar tar han oss igenom. Oavsett vilket, är Jesus med oss i båten. Han överger oss aldrig. Och som jag upplever det, och som det verkar, är det här en storm som Han vill ta oss igenom. Vi läser om en sådan storm i Apostlagärningarna 27, och jag tror att den berättelsen kan hjälpa oss hur vi ska se på det som händer nu, och hur vi ska agera. Du får gärna hämta din Bibel och läsa berättelsen just nu.

Paulus på väg till Rom. Han är fånge och övervakad av officeren Julius och ett antal soldater. Paulus har blivit anklagad och fängslad av judarna i Jerusalem, och han har vädjat till kejsaren, att få sitt mål prövat i Rom, och det är dit han är på väg. Lukas som är författare till Apostlagärningarna skriver i vi-form, vilket innebär att han också är med på resan. Det är alltså en ögonvittnesskildring vi får ta del av. Berättelsen är därför rik på detaljer. Det fanns inte passagerarbåtar på den här tiden, så de fick köpa plats på vanliga lastskepp – ett skepp som fraktade spannmål från Alexandria i Egypten till Italien.

När de nådde Kreta, la’ de först till vid en plats som hette Goda hamnarna, men de tyckte inte att platsen var lämplig för övervintring, så de ville segla vidare. Paulus varande dem. Han ”såg” att resan skulle gå på tok. Inte bara för att han var resvan, utan på grund av sitt nära umgänge med Gud. Gud hade helt enkelt talat om det för honom. Men det står, att officeren Julius trodde mer på de erfarna skeppsmännen än på Paulus. Och eftersom Julius hade sista ordet, lämnade de Goda hamnarna och begav sig till en annan plats som de trodde var bättre.

Är det inte så många människor har gjort? De la’ till vid Goda hamnarna en gång. De tog ett beslut att följa Jesus, men någonting fick dem att lämna Gud och den kristna gemenskapen. Något lockade dem att tro att det fanns bättre platser, eller att de missade något om de stannade kvar. Och är det inte så vi i vår del av världen också har gjort, och inte minst Sverige som land? Vi har lämnat vår förankring i Gud, och när vi gjorde det tog vi en risk. Paulus sa: Jag ser att den här resan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust, inte bara av last och skepp utan också av våra liv.

Nu slog stormen till med full kraft, och de tappade kontrollen. De fick låta fartyget driva, och de tvingades slänga både last och utrustning i sjön. Allt var nattsvart och det fanns inte längre något hopp om räddning.

Vi kan inte beräkna vidden av den storm som nu pågår. Det råder stor osäkerhet, och ingen har verklig kontroll. Men nog är det så, att Gud vill tala till oss människor genom stormen. Det vi byggt våra liv på – pengar, materiell välfärd, vårt eget förnuft och vår egen förmåga – visar sin bräcklighet. Kanske kan stormen få oss att sortera bort oviktigt eller åtminstone det som är mindre viktigt från det absolut nödvändiga. Kanske tvingas vi att slänga onödig barlast överbord, och fundera på de viktiga frågorna, de existentiella frågorna.  I bästa fall kan det få oss att återvända till ”Goda hamnarna”. Jag tror det kan ske! Låt oss be om det!

Mitt i stormen talade Paulus igen, och nu verkar det som om de lyssnade till honom. När det blåser som mest, när ingen räddning syns och när hoppet har övergett människor, behövs det röster som kan ingjuta mod, ge hopp och peka på en väg som tar oss genom stormen. Tänk om vi som kristna kan vara den rösten. Tänk om den kristna församlingen kan komma med hopp, när allt ser hopplöst ut.

Paulus påminde nu om det val de hade gjort tidigare – de hade lämnat Goda hamnarna, och det hade fått konsekvenser. Paulus har rätt, men det starkaste budskapet från Paulus, är inte ett budskap om dom och straff, utan ett budskap som tänder hoppet, som förkunnar Guds godhet och nåd och som talar om en väg till räddning.

Varje sammanhang och varje samtal kan skatta sig lycklig, om det finns en sådan röst som i dessa coronatider kan förmedla hopp, som mitt i stormen håller sig nykter och sansad, och som har lyssnat till rösten från himlen. Inte bara lyssnat på Coronainformation, utan gett sig tid att lyssna från himmelens Gud. Gud har ett budskap till vår tid, och det budskapet vill han föra fram, genom sin församling.

Var inte rädd, säger Paulus! Fartyget kommer att kapsejsa och gå under, men ingen av oss ska mista livet. Ja, det kommer att bli materiella skador, det kommer att bli konsekvenser, men vi ska alla räddas. Gud har talat, och jag litar på att hans ord är sant, säger Paulus. Nu är det som att Paulus har tagit över ledarskapet på båten. Inte ens Julius verkar protestera. Paulus har blivit resesällskaptes pastor och andliga auktoritet.

Vi vet inte hur stora konsekvenserna blir från den storm som vi nu upplever, men i allt som sker påminner Gud oss om livets bräcklighet, och vikten av att bygga livet på en säker och stadig grund. Det finns ett hopp, ett hopp som räcker för den här tiden och som sträcker sig ända in i evigheten. Vi behöver inte mista livet. Det hoppet har ett namn – Jesus Kristus!

De troendes gemenskap

På flera ställen i Apostlagärningarna läser vi om de troendes gemenskap. Ett sådant avsnitt finns  i slutet av det andra kapitlet – Apg. 2:42-47. Samma kapitel inleds med att Anden blir utgjuten, och det som beskrivs i kapitlets avslutande verser visar hur Andens liv tar sig uttryck ibland dem.

De prioriterade gemenskapen, bibelundervisningen, bönerna och brödsbrytelsen eller nattvarden som vi brukar säga. I ”Coronatider”, får vi tänka på att inte samlas i för stora sammanhang, men är vi bara är två eller tre som träffas i Jesu namn, så lovar Jesus att vara närvarande i vår gemenskap.

De var tillsammans både i templet och i hemmen – i den stora och den lilla gruppen. Och nu, när det stora mötet – gudstjänsten –  är svårt att genomföra, blir den lilla gemenskapen – husgruppen –  desto viktigare. Kanske kan det som nu händer, få oss att förstå hur viktig den lilla gemenskapen är, och att det kristna livet inte bara handlar om ett gudstjänstbesök på söndagen.

Det står att de greps av bävan. Ett annat ord vi ofta använder är ordet ”Gudsfruktan”. Det innebär inte att vi ska vara rädda för Gud, men när Andens liv expanderar i oss, blir vi medvetna om Vem Gud är, hur stor Gud är, att vi är beroende av Guds nåd och omsorg, och att Han är värd all ära. Därför ska vi frukta Gud, och inte allt annat!

Bland de troende skedde många under och tecken. När vi samlas, ska vi göra det med förväntan på att Gud är mäktig att göra mirakel. För Gud är INGENTING omöjligt! Vi får  be till Gud, att han ska gripa in både i våra enskilda omständigheter och i vårt land. I den kristna gemenskapen är övernaturliga ting, helt naturliga.

Det står att de hade allting gemensamt. Församlingen i Jerusalem hade så kallad egendomsgemenskap. Den här texten har inte till uppgift att förklara hur egendomsgemenskapen var organiserad, men dess grundläggande syftet var att ingen skulle lida nöd. Alla  skulle ha det de behövde. Vi kan inte överge en syster eller bror som lider nöd, om det står i vår makt att hjälpa. Särskilt nu, i tuffa tider, behöver vi se varandras behov och hjälpa varandra på vardaglig basis.

Slutligen lägger vi märke till att glädjen fanns bland Jesu lärjungar, och i den kristna församlingen. Just glädjen gjorde att människor uppskattade de troende och många blev så attraherade av gemenskapen, att de beslutade sig för att följa Jesus. När vi har det svårt kan vi lätt uppleva talet om glädje som en provokation, men vi gläds inte över alla omständigheter, utan vi är glada för att vi har lärt känna Gud, och att Han alltid är hos oss. Han håller vår framtid i sin hand, och vi är trygga hos Honom.

 

 

Söndagen den 15 mars

Söndagen den 15:e mars är annorlunda på många sätt. Om jag minns rätt, är det första gången jag är med om att ställa in en gudstjänst. Vi är en gudstjänstfirande församling, och att fira gudstjänst tillsammans är en mycket viktig del av den kristna kyrkans tro och trosutövning. Hur det än blir framöver, behöver vi inte vara utan gudstjänst. Vi har ju förmånen att kunna ta del av gudstjänster, som sänds digitalt från många olika kyrkor runt om i hela Sverige.

Coronaviruset skapar mycket oro just nu, och även om vi ibland kan tycka att det i det närmaste råder hysteri, finns det många anledningar till försiktighet och eftertänksamhet. Vi kan inte sticka under stol med, att det är ett verkligt hot mot människors liv och hälsa.

För oss troende finns ändå en bestående förankring i livet hos en trofast Gud. Vi behöver inte vara rädda. Vi vet att Jesus lever.  Vi vet att han finns med oss även i stunder av svårigheter och utmaningar. Vi kan bli sjuka, men ändå behålla vårt hopp. Gud har lovat att aldrig överge oss eller lämna oss. Och vi har en förmån att vi kan be till honom, både för oss själva men också för varandra.

Beslutet att ställa in den här söndagens gudstjänst är inte taget av rädsla, snarare utifrån ett samhällsansvar och att som kyrka vilja backa upp de rekommendationer som kommer från våra beslutsfattare och våra myndigheter. I fredags fick alla anställda inom Hultsfreds kommun en uppmaning att den närmaste tiden varken besöka eller arrangera ”publika sammankomster”. Eftersom jag och många med mig arbetar med kommunen som arbetsgivare, valde vi att den här söndagen ställa in gudstjänsten, dels för att följa de rekommendationer vi får, dels för att få tid att organisera oss för den närmaste framtiden. Vi tänker inte upphöra med att vara kyrka och församling under den här tiden (som vi i nuläget inte vet hur lång den blir).

Utbrottet och smittspridningen av Coronaviruset, är en stor utmaning för hela vårt samhälle, så också för den kristna kyrkan. Samtidigt tror jag att det vi nu står inför kan vändas till något gott. Vi prövas som kyrka. Jag har flera gånger sagt, att om byggnaden försvinner står församlingen kvar. Den kristna församlingen är inte en byggnad. Vi går inte TILL kyrkan, vi ÄR kyrkan. Det är inte tid att luta sig tillbaka i väntan på att allt ska gå över. Nu kan vi hjälpa, nu är det tid att låta vår tro ta sig praktiska uttryck i vardagen. Nu finns möjligheten att låta den mindre gruppen – husgruppen – blomstra och få den funktion och den uppgift som den är tänkt att ha. Att inte kunna ha stora samlingar, betyder inte att stora saker ändå kan ske. Nu kan vi samlas i hemmen och i mindre grupper för att läsa Bibeln tillsammans, be med varandra och stötta varandra. Vi som församling vill stå till förfogande, för att lindra smärta och avhjälpa oro. Vi vill finnas till för våra medmänniskor.

Det görs många goda insatser i vårt land nu.  Våra beslutsfattare befinner sig i olika dilemman. Inom vård och skola väntar stora utmaningar. Företagare arbetar under press. Vi som kristna gör klokt i att vara dessa människors förebedjare. Det är inte lätt att göra allting rätt i situationer som dessa. Nu är det tid att uppmuntra, stötta och be för alla goda krafter. Nu är det tid att be för alla sjuka, anhöriga, för alla som är rädda och för att smittspridningen i stort ska begränsas.

Till dig som är medlem i församlingen FRIKYRKAN för alla folk, vill jag skicka en uppmaning att hålla dig uppdaterad genom att läsa här på hemsidan. Inom kort kommer ny information om samlingar som äger rum den närmaste tiden. Samtidigt följer vi händelseförloppet, och är väl medvetna om att nya beslut kan behöva tas.

Med önskan om Guds välsignelse.

/Gerth

Vad hände sen?

Lukas undanhåller oss den sista akten i Paulusdramat. Apostlagärningarnas slut förbryllar. Boken har ett öppet slut. Det är talande i sig. Apostlagärningarna beskriver bara början på evangeliets stora triumftåg ut över världen. På något sätt är de avslutande orden i boken profetiska: Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad. 

Men hur slutade Paulus liv? Fick han träda fram inför kejsare Nero? Kom han någonsin till Spanien? Var och hur dog han? Otaliga förslag till ösningar på gåtan har förts fram.

Det finns två huvudalternativ på vad som kan ha skett efter de två åren i arresten. Antingen blev Paulus dömd och avrättad, eller så blev han frikänd och släppt. Med största sannolikhet inträffade det senare. Den tidiga kristna traditionen är förhållandevis eniga om det. Det finns mycket som talar för att han fick en ytterligare tid i frihet, att han nådde fram till Spanien där han verkade cirka ett år, och att han sedan återvände till Rom för att på nytt fängslas och avrättas som en del av kejsare Neros förföljelse mot de kristna år 64.

Och med denna bloggpost avslutar vi studiet av Apostlagärningarna för den här gången, men det finns all anledning att återkomma. Tack för visat intresse.

Apostlagärningarna 28

Guds ord går inte att hejda. Varken skeppsbrott, giftiga ormar eller romerska myndigheter förmår hindra evangeliet att nå imperiets hjärta – Rom. Det var församlingen i Rom Paulus var fast besluten att besöka. Inte för att det var jordens yttersta gräns, utan för att det var jordens hela metropol. Om evangeliet fick fäste där, vad skulle då hindra det från att nå ut till jordens alla hörn? När Paulus närmade sig Rom hade ryktet gått före. Många såg fram emot att träffa honom. Några år tidigare hade de tagit emot ett långt och innehållsrikt brev undertecknat Paulus. Och nu var han på väg dit.

Han når Puteoli, Roms hamnstad. Här stannar Paulus en hel vecka, för här fanns uppenbarligen en församling. Man kan fråga sig av vilken anledning Julius hade för att dröja med fångarna i Puteoli en hel vecka? Han borde rimligen vara angelägen om att komma fram till Rom så snabbt det bara gick. Den närmaste förklaringen kanske är att han under resan själv har blivit en kristen och att han själv uppskattar gemenskapen med trossyskon.

Den sista sträckan går Paulus till fots. Vid torget Forum Appii, sextiofem kilometer söder om Rom, möts han av den första delegationen. Cirka femtio kilometer från Rom, vid Tres Tabernae som är ett annat torg, väntar ytterligare en grupp. Paulus blir djupt berörd av mottagandet. Det ger honom nytt mod inför det som ligger framför.

Väl framme i Rom blir Paulus satt i någon slags husarrest i två år. Där kunde han ta emot dem som ville besöka honom. Han var dock hela tiden bevakad.  En kedja var bunden mellan soldaten och Paulus. Under den här tiden, med kedjad hand, skrevs Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Efesierbrevet och brevet till Filemon. Så här skriver Paulus:

”Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet, för vilket jag är en ambassadör i bojor.”              Efesierbrevet 6:19-20a

”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänk på mina bojor. Nåden vare med er.”
Kolosserbrevet 4:18

”Det har nu blivit klart för hela pretoriet och alla andra att det är för Kristi skull jag sitter fängslad…” Filipperbrevet 1:13

Outtröttligt framhöll Paulus att Jesus från Nasaret var uppfyllelsen av judarnas hopp om Messias. Och Paulus skriver att det dessutom har blivit känt för alla i hela pretoriet. Man räknar med att det fanns ca 9 000 livgardister i den romerska kejsarens livgarde och ca 800 soldater hade haft i uppdrag att bevaka Paulus under de två år som Paulus satt här. Och alla hade de fått höra evangeliet om Jesus, via Paulus mun.  Guds ord bär inte bojor.

Apostlagärningarna 27

Paulus är resenären framför andra. Hans resor över land och hav är fyllda av äventyr som flera gånger är nära att kosta honom livet. Skildringen av Paulus sjöresa till Rom är en höjdpunkt i Lukas berättelse. Lukas är för övrigt medresenär, och resan beskrivs därför detaljrikt.

Tillsammans med några andra icke namngivna fångar, överlämnas Paulus åt officeren Julius som ska ansvara för att Paulus når Rom. Eftersom det inte förekom passagerarfartyg, fick de köpa en plats på ett handelsfartyg.

Fartyget nådde redan efter en dag Sidon. Paulus får möjlighet att besöka församlingen där. Sidon omnämns ofta i Nya testamentet i samma andetag som Tyros – Tyros och Sidon. Från Sidon gick resan vidare till Myrra, en resa på ca femton dagar. Där bordade ett fartyg från Alexandria som var på väg till Italien med spannmål. Myrra var en viktig hamn för spannmålstransporterna från Egypten till Rom.

När de lägger ut, är det redan långt fram på säsongen, och vindarna har hunnit bli besvärliga. De når fram till Kreta. Det är helt klart riskfyllt att segla nu. För att förmå skepparna att segla under dessa farliga vintermånader hade kejsare Klaudius gett försäkringar om ersättning för de båtar som gick under med sin last under vintern.

Paulus manade de ansvariga att inte segla, men de lyssnar inte. Och det är väl rätt naturligt att Julius röstade med de sakkunniga och inte med Paulus. Goda hamnarna hade vissa nackdelar, och därför ville man inte stanna där för övervintring. Många människor har kommit i hamn, men vissa saker gjorde dem kanske besvikna. Och så gav de sig iväg på den seglats som blev deras öde.

Vi får nu uppleva hur Paulus blir som en pastor på båten, eller snarare profet. Paulus är hoppets röst på ett sjunkande skepp. När allt hopp om räddning är ute, framträder Paulus med ett budskap om räddning som inger hopp och mod. Han förutsäger livsfara och förlisning. Han talar om hur räddningen ska ske. Och allt går i uppfyllelse. Det gör givetvis att ingen därefter har anledning att inte lita på Paulus.

Vad är då budskapet i berättelsen? Kyrkan finns i världen för att ingen ska gå förlorad. Skeppsbrottet kunde de inte undgå, men deras liv blev skonade. Gud handlar inte genom att gripa in och stilla den vilda stormen. Inte heller räcker han ut en hand och räddar skeppet från att slås sönder mot klipporna. När de ansvariga på båten fattar sitt beslut, vägledda av sitt eget bristande omdöme, tillåts naturen ha sin gång. Gud förmår att stilla stormar, det har han visat förut, men han kan även låta stormen rasa utan att hans verk omintetgörs. Vilket är det större miraklet? Att bli räddad undan ovädret, eller att behålla sin tro i och genom ovädret? Tron vet att vilket än Gud väljer att göra, låter han allt samverka till vår räddning. För att verkligen finna Gud måste man ibland utsättas för de stormar där de egna idéerna lider skeppsbrott och vi tvingas kasta mycket av det vi håller kärt överbord.

Paulus har just undgått att mista livet genom ett skeppsbrott, när ett nytt hot reser sig. Soldaterna beslutar sig för att döda fångarna. De hindras i sista stund av Julius, som är angelägen om att Paulus når Rom levande. Han hade fått ett sådant förtroende för Paulus och en sådan kärlek till honom, att han tog risken att själv bli dödsdömd för att Paulus skulle räddas. Troligen bar många av fångarna bojor. Istället för att döda fångarna, fick nu soldaterna lossa deras bojor.

Apostlagärningarna 26

Detta är det femte och sista försvarstalet vi har av Paulus. Han försvarade sig inför folkmassan i Jerusalem, inför Stora rådet, inför Felix, inför Festus och nu inför kung Agrippa. Så många gånger innan hade han tvingats stå inför de som inte förstod vad saken gällde. Nu äntligen stod han inför en man som hade möjlighet att fatta den djupaste innebörden i målet.

Paulus erkänner Agrippas kännedom i ärendet och vädjar till honom att lyssna tålmodigt. Dessutom går profetian i uppfyllelse, om att föra ut Jesu namn till hedningar och kungar och Israels folk. (Apg. 9:15) Agrippa är nämligen den ende kungen som Paulus på ett påtagligt sätt kommer i kontakt med. Paulus kunde ha vägrat ett förhör innan han stod inför kejsaren, men glad grep han tillfället att predika evangelium.

För tredje gången får vi höra berättelsen om Paulus omvändelse. De skillnader vi finner från kapitel 22 är i första hand en skillnad i betoning. Vi kan dock lägga märke till att det i de andra berättelserna endast sägs att Paulus föll till marken. Här sägs att även hans följeslagare föll till marken. Och uttrycket ”Det blir hårt för dig att sparka mot udden” är nytt. Bilden är hämtad från bruket av dragdjur. Drevkarlen använde en stav med järnudd. Om oxen krånglade fick han känna denna pik, och krånglade han mer trängde den djupare in i hans kött och vållade mer smärta. Så hade Paulus det, då han stred mot de kristna.

Festus hade inte förmågan att följa Paulus argumentation. Han erkände hans höga bildning och han ansåg heller inte att Paulus hade begått någon brottslig handling, men han ansåg att Paulus var från sina sinnen. Det är än en gång talet om uppståndelsen som väcker irritation.

Den kedjade fången uppträder med en frihet och auktoritet som både stör, och ger intryck på åhörarna. I den avslutande appellen tar förhöret en oväntad vändning som de höga herrarna inte är beredda på. Förhöret utvecklar sig till ett väckelsemöte. Paulus vänder sig direkt till Agrippa med orden: ”Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.” Denna direkta appell satte Agrippa i ett dilemma. Med intresse hade han lyssnat till Paulus, men han var inte beredd att förlora ansiktet inför Festus. Och hur skulle det se ut om han, som var judarnas kung, blev kristen. Priset var för högt för en makthavare vars hjärta var alltför fäst vid den här världen.

Festus var helt oemottaglig för evangeliet. Agrippa var gripen och nära att ta ställning. Ingen av dem blev frälst så vitt vi vet. Paulus visste att om det fattades än så lite, fattades det allt. Men båda ska en gång bli tvungna att erkänna att de hade haft ett tillfälle.

Man har undrat om den romerska lagen var sådan att en fånge som vädjat till kejsaren inte kunde vare sig fällas eller frias av de lägre domstolarna, utan var helt och hållet hänvisad till den högsta domstolen. Det kan nog ha varit så. Hur som helst tyckte nog både Festus och Agrippa att det var skönt att Paulus hade vädjat till kejsaren. De behövde därför inte irritera judarna genom att frige honom, utan de kunde bara sända honom vidare. Nu skulle Guds syfte gå i fullbordan: ”Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna om mig i Rom!”